Saknar dig!

Idag har det gått hela 9 år sedan pappa tog sitt sista andetag,dagen innan den 11 mars 2002 så besökte jag pappa, mamma hade hämtat mig och förklarat att pappa är riktigt sjuk nu,när jag kom upp såhan låg i sin säng så skör och full av cancer.han va så liten tyckte jag och rummet hade en otäck lukt som ja försökte vädrar ut,men de gick inte(förstod inte då att kroppen höll på ruttna upp)ja pratade med ssk och sa att pappa verkade ha (bajsat ner sig)men de undersökte saken och så va de inte..lukten va ett nåt jobbigt.Januari hade pappa fått reda på av doktorn att han hade ca 2-6 månader kvar att leva och ingen mofin eller nåt ville han ha.Men iaf dagen innan så va ja hos pappa,han sov mest,min lilla pappa..När ja skulle gå sa jag att jag kommer imon runt 9.00 men då sa han:du kan väl komma på kvällen då sporten va på tv,jag accepterade det och sa hej då!Hade jag vetat de så va det sista ordet jag sa till pappa hade jag ALDRIG lämnat honom,..
12 mars kl 8.20 stå jag vid bussen ska åka in till jobbet ringer ssk från sjukhuset och säger att min pappa har somnat in,jag få black ut började gå runt,springa upp i lägenheten,ut igen..vet i fan va ja höll på med..Ta iaf bussen in till sjukhuset,stegen va tunga,väl uppe på avdelningen träffa ja en ssk hon undrar vem ja söker..,då bryter jag..allt bli mörkt..Min älskade pappa är borta,död..
Allt gick snabbt sen,beställa gravsten,blommor mm.

Jag höll en dikt på pappas begravning,ett mod som jag trodde jag inte hade.Den dikten skriver jag ner vid ett annat tillfälle!

Men saknaden efter pappa bli värre då man ha fått barnen,man saknar att komma hem till han,prata med han..
Älskar dig Pappa!